Med tanke på hur mycket alla väntat på premiären, var den över väldigt fort. Regnmolnen svävade vidare genast när tonerna från Mozarts musik ljöd utöver Lurens, och vi fick en fin, regnfri premiär. Och själva föreställningen? Brilliant. Stämningen var otrolig och det att människor i publiken faktiskt grät i slutet säger väl en hel del. Som Greve Orsini-Rosenberg viskade åt mig bakom scenen, ”Aldrig förut har det varit så där knäpptyst på läktaren.”

Eftersom årets pjäs skiljer sig en hel del från tidigare produktioner var det inte riktigt samma uppspelta, glada fiilis efter föreställningen. Det var mera av en högtidlig stämning. Det hindrade ju självklart inte oss från att njuta av både fest och fyrverkeri hela natten lång, men det är en annan historia.

Hanna