Eftersom det är 1700-tal vi lever i under pjäsen, har vi fått bekanta oss noga med den tidsenliga klädseln. Minna och jag har båda fått uppleva hur det känns att bli inknuten i en äkta korsett, och det är verkligen en upplevelse. Riktigt lika drastiskt dras inte våra magar in som förr i tiden (ingendera har ännu svimmat), men visst är det alltid lika skönt att ta ett djupt andetag efter föreställningen då korsetten löses. Fem av oss vackra damer på scen har också en s.k. panieri, det vill säga en annordning som håller klänningarna uppe vid sidorna. Våra är gjorda av plast, tråd och jesustejp, så helt äkta är dom inte, men de gör definitivt sin uppgift. Men föreställ er fem lurensiter, tre gånger så breda som vanligt, yrandes omkring i samma rum. Funkar inget vidare kan jag berätta. Fastän vi gått omkring i dessa mackapärer i flera veckor lyckas någon var och varannan dag krocka med någon/något och fälla allt man går förbi. Vi har nu beslutat oss för att prova hur många panieriklädda kvinnor som ryms i en Wolkswagen kupla, eftersom en sådan i år finns till hands.

Trots vissa problem med 1700-talsklädseln är vi alla mycket tacksamma över att vi inte behöver sminka oss med giftigt puder eller låta bli att tvätta oss på flera veckor. Så mycket kanske det inte lönar sig att leva in sig i rollen.

Och ett stort tack till Raseborgarna för ert besök idag! Ni var en fantastisk publik.

Hanna