Nu är det bara en föreställning kvar av Amadeus på Lurens. Tiden har igen en gång rusat iväg mitt framför näsan på en.

När jag första gången läste manuskriptet blev jag genast såld. Vilken text! Vilka

personligheter! Vilket otroligt fint drama! Helt enkelt ett mästerverk! Sen att jag dessutom fick äran att spela den numera något bortglömde men otroligt begåvade och på sin egen tid högt uppskattade Antonio Salieri, var så gott som en Lottovinst för mig. Aldrig förut har jag fått spela en karaktär som denna. En kompositör vars redan färdigt planerade liv som förvaltare av Guds röst via musiken abrupt går sönder bit för bit tack vare en virtuos, en motbjudande varelse med skit i munnen som aldrig har ägnat så mycket som en minut av sitt liv för att hjälpa någon annan men vars musik är gudomlig och klart ett bevis för att Gud har valt Mozart till sin jordiska gestalt.

Det var en utmaning att börja rollarbetet med denna Salieri. Inte minst för att historieböckerna inte hade mera än ett par rader av information om honnom. Inte ens Internet kunde erbjuda omåttliga mängder pålitlig info om den här mystiska mannen. Pjäsen är ju som tur en fiktiv berättelse och har inget att göra med verkligheten förutom tidsperioden den utspelas i, geografiska platser och då förstås personerna som finns med. Det finns inga bevis för att Antonio Salieri skulle ha mördat denna varelse vid namn Mozart. Tvärtom menar historikerna att de högst troligt var vänner och rörde sig i samma kretsar. Kollegor som hjälpte och respekterade varandra. Så efter att jag sett Amadeus filmen och forskat i det lilla material jag hittat beslöt jag mig för att försöka göra en egen tolkning baserad på den Salieri som beskrivs i pjäsen.

Till en början var det textläsning och analys som gällde, att försöka förstå honnom. Till en början verkade han vara en man fylld av avundsjuka men ju mera jag satte mig in i hans tankevärld blev det klarare och klarare att han egentligen kände sig orättvist behandlad och sviken av Gud. Redan efter bara några repetitioner började små pusselbitar falla på plats. Vi hade repetitioner där bara Tomi (Mozart) Minna (Constanze) och jag deltog och på dem gjorde vi stora framsteg gällande våra karaktärer så gott som varje gång. När kläderna kom med i bilden var det bara den sista finslipningen som behövdes. Ännu tack vare den strålande texten blev utmaningen lite lättare att hantera.

Har varit en oförglömlig sommar för mig på Lurens. Ett stort tack till alla Lurensianor för ert målmedvetna arbete och för er strävan att göra nånting stort i sommar!

Jag hoppas också att jag och alla andra på Lurens har kunnat ge vår publik nånting att minnas för en lång framtid!

Tills vi möts igen!

Johan ”Antonio Salieri” Aspelin