UM:Lurens näyttää koko elämän kirjon

Lurensin kesäteatteri on löytänyt ohjelmistoonsa todella elämänmakuisen esityksen. Tällä kertaa Loviisassa pureudutaan 70-vuotiaan isän juhlien valmisteluihin. Suku kokoontuu ja siitähän ei selvitä kuivin jaloin, eikä suin.

Näytelmän pohjana on Maria Blomin draamakomedia Masjävlar. Tämä sai Lurensissa nimen Juntjävlar.

Tätä näytelmää on esitetty monella ammattinäyttämöllä Ruotsissa sekä myös Suomessa Lilla Teaternissa vuonna 2010.

– Halusimme tälle kesälle hieman erilaisen näytelmän ja palautteen mukaan olemme siinä onnistuneet. Kyseessä on ihmissuhdenäytelmä, jossa on paljon käänteitä. Näyttelijöitä on mukana vain 18, eli puolet viime kesästä. Olemme olleet yhdessä jo tammikuusta asti, joten yhteishenki on mahtava. Vielä on reilusti toistakymmentä esitystä jäljellä, tuottaja Malena Lindroos kertoo.

Lindroos sanoo samalla, että kyseessä on aikuisille suunnattu näytelmä, jota ei suositella alle kouluikäisille lapsille.

Tiistaina katsomossa oli isoäitinsä kanssa kymmenvuotias lapsenlapsi. Lapsi ihaili kuitenkin näyttelijöiden suorituksia ja ei omien sanojensa mukaan kuullut mitään kummallista. Isoäidin mukaan näytelmä sopi ihan hyvin kouluikäiselle ja oli erittäin piristävä kokonaisuus aikuisellekin.
 
Näytelmä kertoo kolmesta sisaruksesta jotka ovat kasvaneet maaseudulla. Juhliin valmistuessa alkavat tunteet ja erilaiset muistot tulvia koko suvun mieliin.

Kun näytelmä sai tuulta alleen, niin varmaan jokainen katsoja löysi itsensä henkilöistä tai ainakin tunnisti asiat tutuiksi. Iloa, muistoja ja suruakin on tarjolla, joten aitoa kesäteatteria on luvassa.

Ruotsinkielinen esitys ei ole tottumattomalle kielellisesti vaikea. Muutamissa kohdissa murre saattaa tuottaa vaikeuksia, mutta esitystapa on loistava ja ymmärrettävä.

Ohjaaja on näyttelijä Mika Fagerudd, joka tuore loviisalainen. Sen voi vielä mainita, että näytelmässä esitettiin elävää musiikkia. Haitarilla säestänyt Esko Grundström loi hienon tunnelman maalaismaisemaan.

Näytöksiä on sunnuntaisin, tiistaisin, keskiviikkoisin ja torstaisin. Sunnuntai-esitykset alkavat kello 15 ja arki-esitykset kello 19. Näytelmän viimeinen esitys on lauantaina 3 elokuuta kello 15.

Lurensin kartano on auki vierailijoille aina tuntia ennen esitystä ja näytelmän tauolla. Kannattaa tutustua hienoon kartanoon. Teatteria esitetty pihapiirissä jo vuodesta 1965 lähtien.

Timo Pasanen, Uusimaa 6.7.2019

NÖ: En pjäs med dimensioner

En märklig pjäs. Juntjävlar, årets stora Lurens­satsning. En annorlunda pjäs, en pulserande pjäs, en vardags­pjäs med dimensioner. En pjäs som väcker känslor och tankar, något att borra sej in i, något att identifiera sej med, något att lära sej av. Det lil­la livets, juntlivets enahanda som mynnar ut i oväntad dra­matik. Livskulisserna rämnar.

Vardagsramar. Ytlig samva­ro, glättig yta, men det bubb­lar, ja det sprakar ångest, känslan av meningslöshet un­der livsytan.

Vardagsskämt och darrande allvar. Det att vara låst i sin roll som liten mänska. Olyck­lig kärlek, ond bråd död.

En svartklädd man (Esko Grundström) spelar hajdare, vandrar från scen till scen, som en symbol, som nånting outgrundlig och förebådande.

Midsommarstången reses.

Det är inte mycket som hän­der under första akten. Lakan och kalsonger på bykstrecket. En gammal pick up kör in på scenen. Fare (Ilkka Relander) binder en bastukvast. Det är ju hans födelsedag som ska firas med buller och bång. Lång­samt tempo. Carina (Petra Sundqvist) kommer från Bali för att fira sin fare och träffa sina systrar Gunilla (Patri­cia Hirn) och Eivor (Katarina Nikkanen).

Ärkejuntin farbrodern Ingvar (Tage Fredriksson) blir något av en symbol för den slentrianmässiga vardagen, det vanliga. ”Vi har världens vackraste land och så ska man resa hit och dit. Östnyland är den bästa platsen på jorden”.

Humorn stiger ur det var­dagliga småpratet, ur skvall­ret, ur det till synes självkla­ra. Enfaldigt som i livet. Men hela tiden pulserar ångesten under ytan. Det lilla vardags­nära bäddar för katastrof i det stora.

Juntjävlar handlar om kvin­nor. Männen är mera bifigu­rer.

Pjäsen är i grunden djupt sorglig -som en kontrast till en vacker sommarhimmel. ..

Fasaderna spricker

Andra akten börjar med sväng­ig ringdans. Tjo och tjim. Efter sävligheten, det långsamma tempot, blir det rivigare. Fyndiga vardagsrepliker. Pladder, överdrifter och plattityder, ologiska hopp från den ena repliken till den andra. Som i verkliga livet. Mänskoförhål­landen får konturer, mörkare konturer. Meningslösheten bara finns där. Och spänning­arna under den glättiga ytan.

”Varför kan vi inte bara leva. Jävla egoister”, utropar farbrodern Ingvar i stigande fylla. Han sågar ner majstång­en som en symbol för vad som komma skall.

Jan-Olof (Magnus Eng­ström) lider i sin olyckliga kär­lek till Carina. Där sitter han med geväret i handen och vill dö på samma sätt som hans far, genom självmord, för att pappan vågade. ”Jävla ama­tör, skjut nu då”, skriker Ing­var i fyllan. Mamman Majvor (Christina Mickos) säjer om sin döda man: ”Han var inte modig. Han var feg”.

Fasader och ansikten spricker. Det tre systrarna sit­ter vid bordet. Showdown! De inflammerade personrelatio­nerna kommer upp på bordet.

Eivor nuckar till, den dukti­ga vardagliga Eivor, och dör. Plötsligt. Till synes helt me­ningslöst, som i verkligheten.

Avsked. Carina reser bort. Allting mynnar ut i sorg och stilla förtvivlan. Endast en oskyldig kyss ger hopp.

Juntjävlar är ju Maria Bloms bejublade dalapjäs Masjävlar i östnyländsk tappning. Mika Fagerudds regi är lågmäld, på nåt sätt självklar, ja, kongeni­al.

Efter alla publikknipande och sprakande föreställningar är det modigt och befriande, som kontrast, att uppföra en mångdimensionell, tanke­väckande, ja, psykogisk pjäs, som de flesta torde kunna identifiera sej med. Speglarna är nämligen många. Och de har verklighetslyster.

Bravo Lurens!

Kim Wahlroos, Nya Östis 4.7.2019

Hbl: Svart komedi med rötterna i bördig östnyländsk juntmylla

För en österbottning som tidigt skuddade pampasjorden av sina fötter är igenkänningsfaktorn hög i Masjävlar. Samma inåtvärmande lokalpatriotism, övertygelse om den egna sandlådans överlägsenhet och misstänksamhet gentemot stadsliv. I Dalarna som i Österbotten, och varför inte Östnyland?

Att Maria Bloms pjäs från 2001, hyllad film tre år senare, har gjorts på Närpes teater och nu sätts upp på Lurens är med andra ord ingen tillfällighet. Detta är tacksamt sommarteaterstoff och även om den geografiska och mentala klyftan inte är densamma mellan Helsingfors och Pernå som mellan Stockholm och Siljanbygden är juntjordmånen nog så bördig även här.

När Carina (filmens Mia) kommer hem till pappas 70-årsdag är det alltså upplagt för konfrontation med såväl bygdens söner som, inte minst, systrarna: den beskäftiga och dominerande Eivor (bitter över att allt hemmaplansansvar faller på henne), den empatiska och osäkra mellansystern Gunilla (som tagit sitt livs stora steg, sparkat ut sin otrogne man och rest till Bali) samt lillasyster, som kanske ändå inte är en sådan fisk i Stureplansvattnet som hon inbillat sig.

Trovärdiga folkliga förtoningar

Masarna har här alltså blivit juntar. I ordets mest inskränkt insnöade bemärkelse, visst, men även som en nyttig påminnelse om att man nödvändigtvis inte alltid behöver gå över ån efter vatten. Junten kan självfallet även stå för bondförnuft, vett och sans och stort hjärta, och det finns som vi alla vet gott om urbana juntar i ordets negativa mening.

Pjäsmanuset är tunnare än det mer mustigt mångbottnade filmditot, men erbjuder ändå en hel del läckra karaktärsstudier som förvånansvärt ofta känns förvånansvärt träffsäkra. Mika Fagerudd har i sin regi på det stora hela gjort en kreativ textanalys och även om första aktens festförberedelser känns småsega får man upp ångan med besked i andra akten, när det hembrända flödar och dumdryge farbror Ingmar (en tokfestlig Tage Fredriksson) sågar ner midsommarstången.

Aningen överraskande är ändå att dialekten inte, som i filmen, nyttjas mer konsekvent – ingen av systrarna talar bygdens mål – vilket säkerligen har sina praktiska skäl, men ändå skorrar falskt gentemot grundkonceptet. Det glömmer man dock i den gripande finalen, när systrarna äntligen kommer sig för att lätta på sina hjärtan. Tyvärr dock, som så ofta i levande livet, för sent.

 

Mimmi Resmans dräkter och scenografi ger intrycket av flitigt lopptorgsrotande, vilket i det här fallet är högsta möjliga betyg. Däremot hade jag väntat mig att Markus Fagerudds nyskrivna musik skulle få ta mer plats. Nu handlade det närmast om av i sig ypperliga Esko Grundström exekverade dragspelstrudeluttar medan scenen snurrade, även om några nummer fick snäppet mer utrymme.

Det hade funnits åtskilligt med möjligheter till vidlyftigare musikalisk illustration. Några vokalnummer hade suttit bra – kvällens enda, Sten & Stanleys megadansbandshit Jag vill vara din, Margareta, var å andra sidan en fullträff – men i övrigt kunde man bara beundra Fagerudds förmåga att skapa så trovärdiga mellan dur och moll svävande folkliga förtoningar, att man stundtals kunde få för sig att det var självaste Maria Kalaniemi som höll i spelet.

Medmänsklig omgivningslära

Man hade, med undantag för Magnus Engströms i Carina betuttade Jan-Olov som var väl ung för sitt eget bästa, lyckats bra med rollbesättningen. Eivor, en härligt expansiv Katarina Nikkanen, var i och för sig beskedligare än i filmen medan Patricia Hirn tecknade en trovärdig Gunilla, även om det gjordes ett onödigt stort nummer av hennes Baliflummeri.

Carina var i sin tur aggressivare än i filmen, men Petra Sundqvist behärskade på ett imponerande sätt samtliga känsloskalans nyanser och hela hennes uppenbarelse kändes mitt i prick. Samma gällde Christina Mickos virrigt välmenande grannfru Eivor – filmens Barbro, Mias förtrogna, är betydligt mer sansad– medan föräldrarna (Ann-Helen Grundström & Ilkka Relander) här var reducerade till statister.

Juntjävlar kan benämnas svart komedi, impregnerad med en rejäl dos från pekpinnar skönt befriad medmänsklig omgivningslära. Eventuellt kunde man ha tagit ut de emotionella svängarna ännu mer frejdigt och festandet kunde ha varit mer närvarande även under de mer intima scenerna, men bra så här. Ibland är mindre mer och på vischan är det bra att stå stadigt med fötterna på jorden.

Mats Liljeroos Hbl 4.7.2019

ÖN: Juntjävlarna super och drumlar sig till insikt

När Lurens sommarteater sätter upp dramakomedin Juntjävlar möter vi samma vilsna syskontrio som i Maria Bloms ursprungspjäs Masjävlar, men nu med större betoning på det komiska.

Regissören Mika Fagerudd har klokt nog inte gjort några stora ändringar i pjäsen som tidigare visat sig fungera utmärkt på otaliga scener i Sverige, liksom också på film. Filmversionen belönades år 2005 med Guldbaggen för årets film och bästa manus.

Eftersom pjäsens längd på Lurens bara är cirka två timmar inklusive paus framskrider handlingen i rask takt. Här finns inte tid att förebåda berättelsens dramatiska vändningar lika grundligt som i filmversionen, men ändå alldeles tillräckligt för att storyn ska bli trovärdig. På sommarteater förväntar sig publiken många goda skratt, och på den punkten levererar Lurens med besked. Som en välkommen extra krydda har Fagerudd tagit in några skojiga östnyländska markörer och skämt som knappast skulle öppna sig för en rikssvensk publik, men som här fungerar fint.

Regissörens bror, kompositören Markus Fagerudd har skrivit ny musik som stöder intrigen och de många scenbytena. Dragspelsmusiken framförs helt suveränt av multiinstrumentalisten Esko Grundström som med sin blotta närvaro lyckas skapa en känsla av helikopterperspektiv. Grundströms spjuveraktiga skepnad och Markus Fagerudds enastående folkmusikinspirerade kompositioner ger hela uppsättningen en briljant extra dimension. Ändå är det här långt ifrån någon musikal. I själva verket upptar musiken tidsmässigt bara en pytteliten del av föreställningen, och några andra sånger än snapsvisor förekommer inte.

Inga lantiskarikatyrer

Mika Fagerudd har undvikit att porträttera de östnyländska juntjävlarna i alltför stollig dager bara för att locka till fler skratt. Det skulle förmodligen ha skymt blicken för själva relationsdramat som står i centrum för hela pjäsen. När dramats katalysator, den urbaniserade yngsta systern Carina inför faderns 70-års fest besöker hembyn är det bäddat för konflikter, både yttre och inre.

De två äldre systrarna har av olika skäl stadgat sig på orten, och i synnerhet den dominerande äldsta systern Eivor har byggt upp en fasad som småningom börjar rämna. Andra akten utvecklas till en enda stor fyllefest där spärrarna släpper för alla tre systrar.

Den mellersta systern Gunilla som i filmversionen är en sympatisk men korkad lantlolla har i Patricia Hirns fina rolltolkning omvandlats till en flummig New Age-fantast. Men ur dramaturgisk och psykologisk synpunkt är karaktären egentligen densamma som förlagan. Gunilla vill bli bekräftad och är samtidigt den av systrarna som är mest öppen för förändring.

Teaterveteranen Katarina Nikkanen gestaltar som väntat med säker hand kontrollfreaken Eivor, men den gladaste överraskningen bjuder kanske ändå Petra Sundqvist på i sin tolkning av Carina, i synnerhet som Sundqvist relativt sett är ganska oerfaren som skådespelare. Hennes kunnigt gestaltade Carina är samtidigt både tuff och sårbar.

Även scenografin i Juntjävlar är värd att nämnas. Som scenograf och kläddesigner fungerar Mimmi Resman, som tidigare har jobbat för flera proffsscener i Finland, bland annat Helsingin Kaupunginteatteri och Svenska teatern. Resman har med till synes enkla, nästan minimalistiska medel lyckats skapa en visuell helhet som understryker och förstärker själva berättelsen.

Kärleksdrama

I Mika Fagerudds regi ges inte systrarnas föräldrar alltför mycket utrymme, vilket i sig är dramaturgiskt motiverat, eftersom föräldrarna närmast behövs för själva ramberättelsen. En mer synlig roll har däremot faderns hätska bror Ingvar som i det fördolda tampas med sitt spruckna äktenskap. Veteranen Tage Fredriksson är som gjord för rollen som den burdusa och berusade Ingvar.

Grannfrun Majvor och den vuxna sonen Jan-Olov hör också till de viktigaste karaktärerna i det underliggande relationsdramat. Att den över trettio år gamla ungkarlen fortfarande bor med sin mamma väcker ingen större aktning hos storstadstjejen Carina, men ändå fungerar Jan-Olof som en slags projektionsyta för Carina som ständigt bearbetar sin egen identitet och sitt förhållande till sina medmänniskor. Har vi förmågan att verkligen se varandra?

Om det i andra aktens fylledimma finns ett bärande budskap så vore det kanske just att vi borde lära oss att både se varandra och framför allt omhulda varandra så länge tid finns. I den bemärkelsen är Juntjävlar i grunden ett kärleksdrama, trots att här inte finns en tillstymmelse till romantisk intrig.

Juntjävlar är en vuxenpjäs och kan inte rekommenderas för barn under skolåldern.

Peik Henrichson ÖN 2.7.2019

LS: Sukujuhlissa tapahtuu -ja sattuu

Juntjävlar kutoo yhteen elämän kaikki värit, kirkkais­ta tummiin sävyihin. Ruotsinkielinen Lurensin kesä­teatteri on jälleen kerran valinnut ohjelmistoonsa jo­tain muuta kuin tyypillistäja kepeää kesäviihdykettä. Juntjävlar sekä naurattaa että koskettaa.

Juntjävlar eli alkuperäisel­tä nimeltään Masjävlar (suomeksi Takaisin maalle) on Maria Blomin käsikirjoitus,josta hän on ohjannut myös elokuvan.

Näytelmä kertoo sisaruksista, jot­ka tapaavat pitkästä aikaa isänsä (Ilkka Relander) 70-vuotisjuhlissa. Carina (Petra Sundqvist) on it-alan uraohjus, jonka elämä on Helsingis­sä. Carinan elämä on kriisissä, mut­ta sen hän salaa visusti. Hän katse­lee itäiselle Uudellemaalle juuttu­neita sisaruksiaan pitkin nenänvart­ta, sillä mikään ei tunnu lapsuuden maisemissa muuttuneen.

Gunilla (Patricia Hirn) on repäis­syt itsensä irti ainakin kerran. Hän saapuu isänsä juhliin Balilta. Hän etsii merkitystä itämaisista elämän­hallintakeinoista. Tosin Balilla koke­mukset eivät jääneet pelkkään filo­sofointiin.

Eivor (Katarina Nikkanen) on si­sarusparven vastuunkantaja jonka mielestä kaikki muut jättävät hänet aina huolehtimaan ja hoitamaan ar­jen, pöytien kattamisesta aina van­hemmista huolehtimiseen.

Kolmikon elämään liittyvät myös Majvor (Christina Mickos), tämän peräkammarinpoika Jan-Olov (Magnus Engström) ja sisarusten setä Ingvar (Tage Fredriksson).

Kipupisteiden kuorintaa

Ensimmäinen näytös on täynnä iloista juhlien valmistelua, jälleen­näkemisiä ja pääosin kevyttä sanai­lua. Välillä pintaan pyrkivät myös tummemmat sävyt, mutta ne pyyhi­tään pois, sillä kyseessähän on suku­juhlaja silloin on ihan pakkojuhlia!

Väliajan jälkeen tunnelmat vaka­voituvat. Kipupisteitä keritään au­ki. Helsingissä elämä ei ole niin au­voista, kuin Carina antaa ymmärtää. Gunilla tarrautuu kiinni Balin muis­toihin ja ihmettelee sisarrakkauden puutetta – sillä sisartenhan täytyy rakastaa toisiaan.

Eivor on se marttyyrisisar, jonka elämä on täynnä velvollisuuksia ja vastuunkantoa. Samalla hän on kui­tenkin yhdessä kiinni pitävä voima.

Myös muilla on omat kipupisteen­sä: Majvorin mies on tehnyt itse­murhan ja pojalla, Jan-Olovilla, on samansuuntaisia ajatuksia. Ingvar on saapunut juhliin yksin, sillä vai­mo on jättämässä.

Ensimmäisen näytöksen ajan ke­rätään aineksia,jotka sitten ryöp­sähtävät voimalla pintaan väliajan jälkeen. Viinaa kuluu ja ihmisten to­delliset ajatukset kohoavat pintaan.

Näytelmä on Lurensissa siirret­ty itäuusmaalaiseen maisemaan ja mielenmaisemaan. Siitä irtoaa nauru jos toinenkin. Myös kliseitä on pakattu mukaan ehkä enemmän kuin tarve vaatii: on helan går -lau­lua, tanssia, juhannussalkoa … Ka­raoke-osuudessa soi kesäisen saa­riston korvamato Jag vill vara din Margareta -kappale. Se on samalla viittaus Jan-Olovin tunteisiin Cari­naa kohtaan.

Väliajan jälkeen lähdetään liik­keelle jopa tanssiesityksellä, joka tuo mieleen vanhat Suomi-filmit. Ratkaisusta voi olla vähintään kah­ta mieltä.

Naisten näytelmä

Juntjävlar on esisijaisesti naisten näytelmä, miehet jäävät sivuosaan, mutta lngvar-setä ja Jan-Olov ottavat hekin tilansa. Petra Sundqvist Carinan roolis­sa tekee varmaa työtä ylpistyneenä kaupunkilaisena. Menestyksellä on kuitenkin kääntöpuolensa.

Gunillan roolissa Patricia Hirn pääsee esittelemään komediennen taitojaan Balin tuomisineen, joihin kuuluu myös Lasse Canden tyylitel­len esittämä reppuretkeilijä-rakas­taja River Moon.

Katarina Nikkanen Eivor-sisare­na näyttää, että hänestä on vaka­vampiinkin rooleihin. Nikkanen­han on armoitettu koomikko, joka on jo vuosia kuulunut muun muassa Liljendalrevyn keskeisiin tekijöihin. Vaikka Nikkasen Eivor naurattaa, hän on myös traaginen hahmo: elä­mä olisi voinut olla muutakin. Siskot ottavat Eivorin itsestäänselvyytenä.

Christina Mickos tekee loistavan roolityön Majvorina, jonka hupsuu­den taakse kätkeytyy paljon kiuk­kua.

Tummenevia sävyjä tarinaan tuo­vat myös Tage Fredrikssonin Ingvar ja nuori Jan-Olov, jonka roolin tekee Magnus Engström.

Mika Fagerudd on ohjannut näy­telmän tiiviiksi tarinaksi, jossa ei jäädä jahkailemaan, vaan tarina sol­juu mukavasti eteenpäin. Katsoja ei ehdi jäädä miettimään, että hoh-hoi­jaa, eikö tämä jo lopu, vaan väliajan alkaessa jäi ihmettelemään, että no­peastipa ollaan jo puolivälissä. Roo­litus on onnistunut. Se onkin aina ol­lut Lurensin kesäteatterin vahvim­pia puolia.

Mimmi Resmanin kekseliäs lavas­tus toimii räsymattoineen ja laitu­reineen. Harmonikkaa soittava pe­limanni Esko Grundström kuljettaa yli siirtymien kuin huilua soittava il­kikurinen Pan.

Rima jälleen korkealla

Lurensin kesäteatteri vietti viime vuonna 60-vuotisjuhlaansa suurp­roduktiolla Ronja Rövardotter (Ron­ja Ryövärintytär).

Juntjävlar-näytelmää voi luonneh­tia jonkinlaiseksi hengähdystauok­si. Se on tehty aiempaa pienemmällä ryhmällä eikä esimerkiksi tanssi- ja lauluesityksiä ollut samaan tapaan, mitä useampana aiempana vuote­na on nähty.

Silti Juntjävlar ei ole mikään huitaisu, sillä sellaiseen Lurensissa ei ale tapana sortua. Rima on päinvas­toin jälleen asetettu korkealle, eikä halpoihin nauruihin sorruta-vaik­ka hyvä komedia tai musikaali on tietenkin mitä vaativin laji sekin.

Juntjävlar-näytelmän tarina ei tie­tenkään ole mikään uusi: sisarusten suhteita on setvitty monessa näytel­mässä ja elokuvassa aiemminkin. Teksti ei ole huono, mutta ei toisaal­ta mitään järisyttävää klassikkoma­teriaalikaan. Toisaalta näytelmä ei sorru äärimmäiseen piehtarointiin, sillä mikään perhehelvetin kuvaus se ei ale. Sen verran vakavia asioi­ta Juntjävlar kuitenkin ilonpidon ja juhlinnan lomassa käsittelee, ettei se aivan perheen pienimmille sovi.

Juntjävlar sisältää myös syvem­män sanoman, jonka voisi kiteyt­tää seuraavasti: rakastakaa toisian­ne kuin viimeistä päivää!

Marita Itävuori, Loviisan Sanomat 2.7.2019

Lurens sommarteater

60.5000060, 26.159352