Hösten 1965 åkte en del av förbundets styrelse upp till Pyynikki i Tammerfors där landets första vridläktare fanns. När de kom hem kontaktades Lovisa stads byggmästare Håkan Lindström för att får ritningar gjorda. Lindström sade att ”jag vet inte riktigt, jag skulle nog behöva se vridläktaren själv”. Sven Andersson tog honom med i sin bil och åkte upp till Pyynikki på tu man hand. Håkan antecknade lite på plats, och efter några veckor ringde han och sade ”nu har jag ritningar, nu kan vi sätta igång”. Med en kostnadskalkyl på 44 900 mark fick förbundet börja tänka kreativt. Det ordnades stocktalkon, privatpersoner donerade pengar och resten finansierades med lån som några styrelsemedlemmar med Erik Andersson i spetsen personligen gick i borgen för. Den 19 juni 1966 vallfärdade premiärpubliken till Svenskfinlands första vridläktare för att bevittna nypremiären av Dunungen och framför allt för att uppleva det snurrande undret.

 

DUNUNGEN av Selma Lagerlöf

regi: Hedvig Sievers
kostymering och dekor: Sigge Strömberg



Roller   
Brukspatron Teodor Fristedt: Rolf Adolfsson

Bergsrådinnan Fristedt, hans mor: Inger Ollas
Mauritz Fristedt, hans brorson: Per Tuominen

Anne-Marie Ehinger, Mauritz fästmö: Inge-May Hydén

Hushållerskan Frida: Anna-Lisa Hydén

Inspektor Nyberg: Lars Tallberg
Kusken Karl-Otto: Sven Andersson

Trädgårdsmästare Wilhelmsson: Göran Wiksten

Kunglig sekter Kolmodin: Paul Haddas

Förvaltar Borgström: John Povenius
Elisabeth Westling: Else-May Lindström

En pojke: Ove Grundström

Underhavande, gäster och tjänare