Pressen skriver om Djungelboken

Nya Östis 7.7.2016

Unik djungelbok på Lurens

PERNÅ
Nånting nytt! En tolkning som delvis spräng­er gränser. Djungelboken på Lurens. Detta att våga och kunna gå sin egen väg och inte mer eller mindre slaviskt följa andra uppsättningar, scheman. På Lurens plagie­rar man inte. Nej, där skapar man sin egen, sprudlande, glädjesprutande version av Djungelboken, en version som verkar befriande, rentav hämningslös och t.o.m. ab­surd med många positiva för­tecken. Lurensgänget dansar på sina egna djungelstigar. Glädje. Kreativitet. Man får en känsla av att skådisarna inte enbart följer ett manus, agerar i en form, hoppar ef­ter en taktpinne. Känslan av improvisation bara stiger trots att vi vet att allt är väl inövat. Den känslan är viktig. Den skapar äkthet, identifie­ring. Den lyfter helheten, ger den känslosubstans, glädje­substans.

De är som vi
Ja, i fredags var det bejub­lad premiär av Lurensdra­matiseringen av Kiplings Djungelboken, en bok som på gott och ont lett till antro­pomorfering, alltså förmän­skligandet, av djurs beteen­den. I den här genren kom fabeldiktarna först, senare Kipling och Disney. Lurenstolkningen är ”utan svansar och djuröron”. Per­spektivet vidgas. Djuren har blivit mänskor vilket skapar fungerande identifieringar. De är ju som vi med våra svagheter och konstigheter. De är klädda som mänskor. De blir till karikatyrer av mänskor, av oss. Vargarna stoltserar i mörka kostymer och dito hattar. Varghöv­dingen Akela (Bosse Lind­fors), auktoritativ men rätt­vis, upprätthåller lag och ordning, hyfs och pli. Det är han och vargmamman Raks­ha (Veronica Svenskberg) som upptar mänskobabyn Mowgli i den svartklädda vargflocken.

Apglädje
Den tjattrande apskocken som består av barn som har hejdlöst roligt med sina vil­da danser och skratt, sång, spring och fläng. Aporna ger liv, fart och färg åt hela föreställningen. De river också ner de ljudligaste applådåskorna. Den minsta apan Berta Airas är hjärtkni­pande festlig (nån utnämnde henne i Facebok till Lurens superstar). Den slemma men godmodiga schakalen Taba­qui (Magnus Engström) har motorcykelmössa och rygg­säck. Den långa vitklädda ormen Kaa (Tanya Ryynä­nen) drar ut varje s till en väsning. Den festliga och godmodiga björnhanen Ba­loo (Tom Pallas) rultar om­kring och försöker ställa allt till rätta, stollig i sin visdom: ta livet som det kommer.

På jakt efter identitet
Tigern Shere Kahn (Joonas Vartiainen) helt klädd i gult och höga läderstövlar haltar och hotar och jagar sitt ”rätt­mätiga” byte Mowgli, som i den här unika uppsättningen inte är ett barn. Nej Mow­gli (Emilia Nikkanen) är en tonåring. Ett fyndigt grepp med dimension och röd tråd: sökandet, jakten efter den egna identiteten, i en känslig brytningsålder, från djung­elns galna glada barnavärld till den mera stela och regel­styrda vuxenvärlden, mäns­kovärlden.
Tigern varnar för mänskor­na. De vet inte vad frihet är. De sätter andra i burar. De sätter sej själva i burar. De hatar av rädsla. Dramatiseringen är i det stora hela nyskriven av Ro­bert Hedengren, enkom för Lurens. Djungelboken på Lurens är sålunda unik, en nyskapelse av hög kvalitet. Samma bör säjas om mu­sikhelheten av Markus Fa­gerudd, som jobbat hårt och målmedvetet, med stor inle­velse.
Självfallet regnar det massor med beröm över regissören Oskar Silen, liksom över hela Lurensgänget.

Kim Wahlroos

 

Loviisan Sanomat 5.7.2016

Kuka minä olen?

Yön pimeä varjo Bagheera, ylpeytensä kolhinut Shere Khan, itseään viisaampi karhu Baloo, arvovaltainen Akela, vaikutusvaltainen luikertelija Kaa, kesytön apinalauma sekä ihmislapsi Mowgli. Lurensin vauhdikkaassa versiossa Viidakkokirjasta tulevat viidakon lait tutuiksi.

-Susi, apina, tyttö vai nainen?
Lurensin nopeatempoisessa ver­siossa Rudyard Kiplingin klassik­kosadusta seurataan ihmislap­si Mowglia, tämän etsiessä omaa identiteettiään. Matkalla tyttölapsi kohtaa aikuistumisen houkutuksia ja haasteita. Yrittää seurata viida­kon lakeja ja omaa sydäntään. Op­pii tunnistamaan oikeat ystävänsä j!i löytää lopulta itsensä.
Lurens on lupaustensa mukaan säilyttänyt paljon alkuperäisteok­sen hengestä ja sanomasta. Kerrankin tarina susien viidakossa kasvat­tamasta tytöstä, Mowglista ei jää te­hosteiden varjoon, vaan sukeltaa syvemmälle tunteiden maailmaan.

Tapa tai tule tapetuksi
Esitys alkaa Mirjawa-naisen kes­keyttäessä viidakossa asuvien api­noiden huolettoman oleskelun. Hän laulaa itkevälle vauvalleen ja kertoo miehelleen Vatralle, että ky­län varoitustulet on sytytetty. ”Hän” on palannut.
Myös susien laumassa kuohuu. Susipaällikkö Akela odottaa vai­monsa Rakshan kanssa muita su­sia metsälle. Saalistamisen sijaan he päätyvät todistamaan säälimät­tömän tiikerin Shere Khanin hyökkäystä kyläläisten kimppuun. Äidil­linen pantteri Bagheera onnistuu pelastamaan ihmisvauvan, jonka hän luovuttaa susien huomaan. Pennuttomat Akela ja Raksha ha­luavat kasvattaa ihmislapsen oma­naan, mutta tuntematonta pelkää­vät lauman jäsenet vastustelevat. Ihmisten polttamaksi tullut She­re Khan vaatii saalista omakseen. Lopulta neuvonpidossa päätetään hyväksyä vauva sillä ehdolla, että leppoisa karhu Baloo opettaa tälle viidakon lait. Shere Khan vannoo kostavansa ja ihmislapsi saa nimek­seen Mowgli (=sammakko).
Vuodet kuluvat ja pennut kasva­vat. Mowgli osaa jo ”Mestarisanat” mutta on uhmakas ja käyttäytyy liikaa kuin ihminen. Suutuspäissään Mowgli karkaa viidakkoon, jossa hän tapaa vallattomat apinat, ystä­vystyy hypnotisoivan Kaan kanssa ja purkaa turhautumistaan puun­kannossa asuvaan sammakkoon. Samaan aikaan ontuva Shere Khan jäljittää Mowglia kätyri Tabaqui seuranaan ja juonii Akelan pään menoksi nuoren susinaaraan Ke­ton kanssa. Bagheeralla ja Balool­la on täysi työ pitää Mowgli kau­kana harmeista. Ihmissisarukset Nadita ja Pati haluavat nähdä vi­lauksen vauvana kadonneesta sis­kostaan,joka tarinan mukaan elää susien kanssa. Sanomattakin on sel­vää, että tarinankerronta on vauh­dikasta ja näyttelijäkaarti runsas.
Lukemattomien erehdysten ja vir­heiden jälkeen Mowgli purskahtaa lohduttomaan itkuun, kiroten viidakon, jossa kaikki on kuolemaa ja verta. Bagheera neuvoo Mowg­lia puolestaan palaamaan ihmisten luokse, Baloo haluaa pitää hänet lä­hellään viidakossa. Hämmentynyt ja eksynyt Mowgli ei tiedä mitä teh­dä, mutta joutuu kohtalon oikusta kohtaamaan niin Keton kuin Shere Khanin. On aika kasvaa aikuiseksi ja katsoa eläintä silmiin laskemat­ta katsettaan.
Ennen näytelmän loppua Mowgli onnistuu selättämään häntä ikän­sä vainonneen tiikerin ja tekee vihdoin päätöksen siitä, mihin hän kuuluu.
Tarinan sanoma ei jää kellekään epäselväksi: Ole oma itsesi, se on loppupeleissä sinun ja laumasi suu­rin vahvuus.

Loistavia suorituksia
Luomisen ilo paistaa näyttelijöiden silmissä läpi esityksen. Emilia Nik­kanen tekee hienon suorituksen ih­mislapsi Mowglin roolissa. Nokke­lat repliikit ja hauskat sattumuk­set siivittävät esitystä eteenpäin _ ja nauruntyrskähdykset tarjoavat huumoriniekat Magnus Engström (Tabaqui) ja Tom Pallas. Lentäjänhattuun sonnustautunut Engström laittaa katsojan vatsalihak­set töihin puhuessaan ohi suunsa ja päästellessään ilmoille freudi­laisia lipsahduksia tuon tuostakin. Pallas puolestaan on kuin syntynyt lurpsakanrempseän Baloon rooliin. Hän viihdyttää yleisöä hassunhaus­koilla kömmähdyksillä ja kultaka­lan muistillaan. Yhdessä teräväpäi­sen ja neuvokkaan Bagheeran (Ka­tarina Nikkanen) kanssa roolit luo­vat vastustamattoman duon.
Allekirjoittaneen suosikit löytyi­vät kuitenkin nuorimpien joukos­ta. ”Thug life for life” iskulausetta hokevat värikkäät apinat viehättävät nuoruuden kapinoinnillaan ja hauskalla slangilla. Erityisesti apinoiden johtaja (vaikkei apinoil­la tietenkään ole johtajaa) Emilia Tenhunen tekee erittäin uskotta­van ja viihdyttävän roolisuorituk­sen. Samaa voi sanoa porukan nuo­rimmasta luonnonlahjakkuudesta Berta Airaksesta, joka heittäytymi­sellään kietoo yleisön täysin pikku­sormensa ympärille.
Illuusio oikeista eläimistä syn­tyy imitoimalla niiden liikkeitä ja laumakäyttäytymistä. Esimerkiksi Akelan (Bosse Lindfors) selänrap­sutus kepillä, Shere Khanin (Joo­nas Vartiaisen) selälleen heittäyty­minen kissamaisen ylimielisin el­kein ja Kaan viipyilevät S – kirjai­met osuvat naulan kantaan.

Onnistunut kokonaisuus
Kokonaisuutena Lurensin Viidak­kokirja on onnistunut paketti, jo­ka pysyy hyvin kasassa. Molempi­en puoliaikojen alussa menee het­ki saada juonesta kiinni, mutta ta­rinan edetessä katsoja tempautuu mukaan tarinaan. Ohjaaja Oskar Silen on tehnyt loistoduunia hur­jan näyttelijämäärän huomioon ottamisessa ja hyödyntämisessä. Juo­ni kantaa kohtauksesta toiseen. Erityisen viihdyttävä käsikirjoitus ja repliikit ovat Johan Gillen ja Ro­bert Hedengrenin käsialaa. Soo­lo- ja ryhmänumeroita on sopi­vassa suhteessa, niiden koreogra­fioista vastaa Susanna Karvinen. Laulajien taustatukena ja opetta­jana toimii Mirella Pendolin-Katz ja musiikista vastaa Markus Fage­rudd, joka muiden toimijoiden mu­kaan teki muutoksia ja hioi esitys­tä huippuunsa vielä ensi-iltaa edel­tävänä päivänä. Klassikkotarinan fania ilahduttaa erityisesti, että tu­tut kappaleet ovat mukana uusina ja raikkaina versioina. Mats Tuo­misen lavastus nivoutuu saumat­tomasti yhteen Lurensin pyöri­vän katsomon kanssa, esimerkiksi Mowglin kasvaminen aikuiseksi on oivaltavasti toteutettu. Tina Karvo­sen yllätyksellinen puvustus piristää tuomalla ripauksen uutta ajat­telua teatterilavalle.

Tunteet pinnassa
Yksi Lurensin kesäteatterille omi­nainen tekijä on yleisön huomioi­minen. Tällä kertaa apinat innos­tivat yleisön tanssimaan kanssaan ja aplodeissa ei kämmeniä säästel­ty. Kiertävä katsomo oli käytännös­sä loppuunmyyty. Ensi-iltaa seura­si siis 450 silmäparia.
-Ainahan ensi-iltaa odottaa jän­nityksellä, mutta tänä vuonna esi­tys tuntuu valmiilta, totesi tuotta­ja Kim Svenskberg ennen esityksen alkua. Eikä suotta. Valmiilta esitys näyttikin.
Näytelmän teemat olivat selvästi esillä ja ne sai helposti rinnastettua yhteiskunnallisiin ongelmiin kuten erilaisuuden hyväksymiseen, syrjäytymiseen ja tuntemattoman pel­koon. Oman identiteettinsä löytä­minen oli myös keskeinen osa ta­rinaa.
Lurensissa teemoja käsiteltiin vuoroin huumorin ja vuoroin va­kavamman itsetutkiskelun kautta. Lopputulos oli onnistunut tuntei­den vuoristorata.
-Ihailen Lurensin porukan omis­tautumista ja kekseliäisyyttä. Ta­rina oli yllättävä, hauska ja musi­kaalisesti onnistunut. Ylimääräi­nen plussa tulee siitä, että lavalla oli niin paljon nuorisoa ja lapsia, kehaisi katsoja Elisabet Fält-Grön­qvist.

Charlotta Forsberg

 

YLE Vega 4.7.2016

Gangstervargar och anarkist-apor ger djungeln liv

Djungelboken å Lurens sommarteater tar sig an den klassiska berättelsen med fräscha grepp. Istället för en djursaga ser vi ett tonårsdrama om att hitta sin plats.

Gårdstunet vid Lurens i Lovisa väcker inte automatiskt associationen ”djungel”, men med hjälp av kroppar, ljudbild och väl valda scenografiska detaljer känns miljön snabbt väldigt självklar.
Möjligtvis förstärks den tropiska känslan också av den höga luftfuktigheten. Det ösregnar, närmare bestämt. Från start till mål, hela söndagsföreställningen.
Ändå längtar jag inte efter att pjäsen ska ta slut, inte förrän under den sista scenen då kylan och vätan gaddat ihop sig till den milda grad att jag bara hackar tänder. Till dess sitter jag gärna där, och det säger en hel del om Lurens ”Djungelboken”.

Kajal och balklänningar
Beslutet att spela Rudyard Kiplings klassiska djursaga ”utan svansar och djuröron”, som det står i programmet, är ett lyckat grepp, både berättarmässigt och visuellt. Istället för att framhäva djurlikhet har man satsat på att framhäva egenskaper och stil, och dräktskaparen Tina Karvonen har gjort ett ypperligt arbete.
Vargarna glider fram i hatt och kostym, i bästa gangsterfamiljanda, medan aporna är ett neonbeklätt gatugäng med fantastiska dansrörelser (koreografen Susanna Karvinen förtjänar en eloge). Pantern Bagheera (Katarina Nikkanen) ståtar i kajal och svart läderrock, medan ormen Kaa (förtrollande spelad och sjungen av Tanya Ryynänen) svävar fram på styltor under en balklänning.

Tonårsdrama
Som bas för föreställningen används ett teatermanus av Johan Gille, som sedan har bearbetats av Robert Hedengren. Eftersom Disney-filmatiseringen från 1967 är en referensram som är svår att skaka av sig är det imponerande hur annorlunda Lurens version är, och till största delen är bearbetningen väldigt lyckad.
Valet att låta Mowgli vara en flicka fungerar utmärkt. Hon klär sig i hatt och slips, precis som vargarna som uppfostrat henne, men framställs ändå varken som en ”flickig flicka” eller en ”pojkflicka”, utan som en tonåring rätt och slätt.
En tonåring med stora känslor, vars känsla av utanförskap är lätt att relatera till. Emilia Nikkanen gör en solid prestation, gällande både skådespeleri, sång och dans.

Nyanserat – för det mesta
I jämförelse med Disney-versionen blir flera karaktärer också mer nyanserade. Det anarkistiska apgänget är både hysteriskt roligt och fruktansvärt skrämmande – Estrid Airas och Emilia Tenhunen skiner speciellt, men mest imponerande är energin och oräddheten som hela gruppen spelar med. Ormen Kaa är farlig, men inte genomond, och samma gäller den upproriska varghonan Ketto (Heini Rautoma).
Den plattaste karaktären blir tigern Shere Khan, och det är synd, för det är inget fel på Joonas Vartianens skådespeleri – tvärtom imponerar han i sin elakhet – men det är synd att manuset inte tillåter honom fler nyanser. Nu är han en Disney-skurk rakt igenom, komplett med det queera drag som Disney tycker om att förse sina ondisar med (se t.ex. Scar i Lekonkungen och Jafar i Aladdin), och det känns lite tråkigt.
Radarparet Baloo (Tom Pallas) och Bagheera (Katarina Nikkanen) faller in i en stereotyp jargong mellan ”avslappnad snubbe” och ”beskäftig kvinna”, men med undantag av några lite onödiga skämt är prestationerna tillräckligt sympatiska för att uppväga klichén.

Vem får vara människa?
Till sin tematik känns pjäsen aktuell – med frågor om att övervinna främlingsfientlighet och klara av att leva tillsammans med folk som skiljer sig från en själv – utan att för den skulle skriva åskådaren på näsan. Regissören Oscar Silén har gjort ett bra jobb med att skapa en välavvägd helhet.
Originalberättelsen har vissa skavande element som inte helt och hållet går att bortse från heller i den här versionen. Hit hör synen på relationen mellan djur och människa, som präglas av en kolonial syn på människan som naturens överman.
”En människa gör sina val” påpekas det i slutet av pjäsen på Lurens, medan djuren bara agerar enligt sina lagar och instinkter. Det väcker frågor om på vilka grunder vi fortfarande kan försvara en sådan distinktion.
Vilka grunder har människan för att få regera över andra, och vilka människor är det som regerar över andra människor? I en samtid där hudfärg och etnicitet gör att vissa människor ges större makt än andra blir de här frågorna mer aktuella än någonsin.
Lurens hanterar emellertid den här frågan ganska skickligt, och slutar pjäsen på ett sätt som inte nödvändigtvis ställer en art över en annan, utan snarare betonar vikten av mångfald och olikhet. Det är en trevlig tanke att gå hem med, trots att kläderna dryper av regn och åskan mullrar.

 Ylva Perera

 

HBL 3.7.2016

En levande djungel

Det kryllar av liv i djungeln på Lurens. Årets uppsättning, Rudyard Kiplings Djungelboken, görs av en rekordstor ensemble. Ensemble betyder tillsammans, och i det ordet hittar man dramatiseringens budskap.

Bakom tillämpningen av devisen ”Tillsammans är vi starka” bör det finnas en sammanjämkning, ett arbete som ska göras på både lag- och individnivå. Eller, som det uttrycks här: ”Flockens styrka är dess vargar, och vargarnas styrka är dess flock.”
Robert Hedengrens bearbetning av Johan Gilles dramatisering för en annan sommarteater, Lerbäcksteatern, Oskar Siléns regi och Susanna Karvinens koreografi styr tillsammans med skådespelarna publiken med säker hand genom Kiplings sagolika berättelse om den vilsna och utsatta Mowgli. Att kunna hitta en hållbar identitet i å ena sidan ingenmanslandet Djungeln, å andra sidan korstrycket av olika djur, är ingen lätt sak. På Lurens är Mowgli en flicka, och Emilia Nikkanen gör en just så obeveklig, hjärtslitande och fin roll som ungdomsåren kräver – oberoende av om man råkar vara pojke eller flicka. Mowglis roll och identitet har inte så mycket med kön att göra, som med mänsklighet och växande. Hon kan gråta och hantera vapen, och det är det som gör henne annorlunda.
I djurflockarna finns det några bland de jämna och samspelta prestationerna som sticker ut. Den ondskefullt ockrafärgade tigern Shere Khan, gestaltad av den grinande, haltande och samtidigt hala Joonas Vartiainen flankeras av schakalen Tabaqui (Magnus Engström) som skickligt och roligt vänder pälsen och replikerna efter vinden och situationen. Hela vargflocken leds av Bosse Lindfors starka patriark Akela, en gestalt som präglas av en styrka som ger utrymme för svaga stunder. Och apflockens allra minsta Berta Airas är som skapt för rollen som hatar och älskar, dansar och hänger, med samma intensitet och glöd.
Lurens uppsättningar präglas av dess främsta kännetecken, vridläktaren. Rörelsen genom olika dimensioner är alltid en tillgång, och gör det möjligt att ha många masscener utan att föreställningen blir jämntjock. Djungelboken är speciellt dynamisk, vi har apor och vargar, skådespelare i alla åldrar, letargi kombinerat med spring i benen. Alla djurrollerna rör sig arttypiskt och uttrycker sig i enlighet med den karaktär hen representerar. Den sceniska gestaltningen, musiken och sångerna, passar bra med Kiplings oerhört lyriska språk och den lite drömska stämning som kännetecknar Djungelboken. Budskapet och uppmaningen att bereda alla en plats bland oss, och att ta ansvar för alla och allas bästa passar bra i tiden och det gör också den här sommarteatern till en tillgänglig upplevelse i ordets alla bemärkelser. Den är också en familjepjäs, med reservation för familjens yngsta. Pjäsen slutar bra, men med några scener som kan vara skrämmande.

Barbro Enckell-Grimm

 

Östnyland 2.7.2016

Om djungelns lag och vänskap över gränser

Lurens sommarteater har i år skapat en fartfylld version av Djungelboken, med en enorm mängd unga skådespelare på scenen.

Skaparglädjen lyser i allas ögon och man kan inte undgå att ryckas med i de tjattrande apornas eller de allvarligare vargarnas dans och sång.
Runtomkring vridläktaren, som har varit plats för Lurens sommarteater i femtio år, möter vi de bekanta figurerna björnen Baloo (Tom Pallas), pantern Bagheera (Katarina Nikkanen), lejonet Shere Khan (Joonas Vartiainen), schakalen Tabaqui (Magnus Engström), ormen Kaa (Tanya Ryynänen), och så klart människovalpen Mowgli (Emilia Nikkanen).
Pjäsens tematik kommer tydligt fram och parallellerna till dagens samhälle är uppenbara: identitet, utanförskap och acceptans av främmande individer. Till en början handlar det om huruvida vargarna kan ta upp barnet som en del av flocken, senare är det den tonåriga Mowgli som tampas med frågan om hon hör hemma bland vargarna eller om det vore bäst för henne att återvända till sin ursprungliga människoflock. Budskapet är klart: du kan vara vem du vill, ingen annan ska bestämma över dig, och varje varg är flockens styrka.

Bra flyt
Regissören Oskar Silén har gjort ett bra jobb med att hålla ihop den stora skaran skådespelare utan att intrycket blir för rörigt. Berättelsen flyter på i ett bra tempo, med de stora masscenerna (koreografi av Susanna Karvinen) och sångnumren som de absoluta höjdpunkterna. De några solonumren håller hög kvalitet; sånginstuderaren Mirella Pendolin-Katz är kraften bakom dessa, och Markus Fagerudd står för hela pjäsens musikaliska ledning.
Emilia Nikkanen gör en fin rollprestation som Mowgli, och de komiska inslagen står Magnus Engströms nervösa schakal och Tom Pallas godhjärtade lata björn för. Bägge är som gjorda för sina roller och lockar fram många skratt.
Det gör också den härligt färggranna flocken apor, eller ”monkey people” som de gatusmarta aporna kallar sig. Stjärnan här är den allra yngsta apan, naturbegåvningen Berta Airas. Hon är helt enkelt oemotståndligt tuff och rolig.
Scenografin skapad av Mats Tuominen är funktionell och ståtlig och dräkterna av Tina Karvonen snygga – vi ser inga svansar och öron den här gången.
Början av den andra akten känns lite lös och osammanhängande, men som helhet är Djungelboken en underhållande och mycket välgjord sommarteaterföreställning som varvar mellan skoj och allvar. Premiärpubliken fick njuta av en varm och solig kväll, vilket gjorde upplevelsen än mer njutbar.

Sonja Mäkelä